Vinden viner kring knuten. Det ligger
snö på backen när det börjar dagas.
Ytterligare någon timme låter jag passera innan jag
beger mig mot Annika & Isacs ägor i Trosnäs.
Platsen liknade länge en byggarbetsplats dit man forslade
lass efter lass med skrotsten från stenbrotten utan att
någonting egentligen hände. Plötsligt en dag
levererades väggarna med lastbil och bygget började
ta form, modell större det förstår man nu.
Annika ringde mig på
nyårsaftonens dag. Äntligen, sa hon, på
torsdag reser de taket. Om det inte blir snöstorm, sa vi,
nästan samtidigt.
Och det är väl hugget som
stucket den här torsdagen. Jag borde tagit både
långkalsonger och mössa inser jag halvvägs
på promenaden. Där, högt över horisonten
står en man i en lift, två kranar lyfter en andra
halva takstol på plats. Några byggare på
marken kisar mot himlen. Kylan slår som piskrapp. Med
stelfrusna fingrar knäpper jag några bilder mot en
jämngrå himmel, sedan skyndar jag mot
köksingången på sidan av huset.
- Kaffe? frågar Annika.
Ja, tack, säger jag.
Isac och Herman sitter där redan. Jag
slår mig ned.
- Nehe, om man skulle...,säger Isac.
De båda reser sig att trotsa snålblåsten
igen.
Bygget har blivit försenat.
Känner du dig stressad?
- Kalvningarna är planerade i slutet
av januari, ja, några har redan börjat och
många kommer att kalva fram till sommaren. Man planerar
framåt och kor är dräktiga nio månader.
Vi tydde signalerna att bygget skulle stå klart i
januari, ja innan årsskiftet egentligen, och då
seminerade vi korna efter det. Man kan inte skjuta upp
kalvningen precis.
En av de kranbilar som var
nödvändiga vid takresningen. Få avundades den
som stod i liften denna bitande vinterdag.
Tänker på det, och har funderat
på det förr, vad händer vid strömavbrott?
- Ja, efter tio liter för hand
är både du och kon slut. Vi brukar mjölka
trettio liter från varje ko i genomsnitt per dygn. I
kön står idag femtiotre till och
väntar...så, vi har en reserv, ett elaggregat till
traktorn som faktiskt driver hela företaget vid avbrott.
Hur många djur kommer ni kunna hysa
framöver?
- Det blir plats för 130
mjölkande kor, 25 kvigor plus 5 små kalvboxar.
Vad har ni i nuläget?
- 54 mjölkkor, boxar för 73
för ungdjur, fyrafem stycken i varje, och 22 platser
för kalvar.
Det blir väl inte så himla
mycket mer...totalt?
- Jo, det dubblas ju! Och vi ska inte
tömma gamla stallarna, där ska vi ha ungdjuren.
Så, det blir dubbelt upp av allt kan man säga.
Skillnad mot nu?
- Som det är nu är det vi
människor som rör oss. Vi går till var och en
av korna för att mjölka. Vi borstar och klipper
korna.
Framöver kommer kon att går
till mjölkningen själv. De kommer att gå och
äta när de vill.
Fördelar för er?
- Förutom det minskade jobbet med
mjölkningen, finns borstar uppsatta här och var i
stallet, dit korna kan gå och så att säga
“borsta sig själva”. Utgödsling sker hela
tiden och automatiskt. Och korna äter som sagt när de
själva vill.
Annika framför sitt
ladugårdsbygge i Trosnäs.
Annika ser ut genom fönstret, mot
snön som springer på tvären, mot de två
takspant som äntligen kommit på plats, mot byggarnas
blåfrusna kinder uppe i liften. Hon fortsätter:
- Snön brukar komma - om den kommer -
efter jul. Vi har redan fått låna bort några
kor. Garderat oss.
Fyller ni upp den nya ladugården
sedan?
- Ja, det vill verkligen till att stallet
blir fullt, så att vi kan börja dra in
mjölkpengar.
Blir det så?
- Ja, det räknar vi med. Inom ett
år ska det vara fyllt.
Varför gör man en sådan
här investering? Det måste ju kosta en ordentlig
slant.
- Vi tänker på framtiden.
Hur är det med ungarna? Tar de
över sedan?
- Nej, inte
låter det så nu i vilket fall, de är 18 och
20, men man ska aldrig säga aldrig.
Det är för företagets
utveckling, helt enkelt. Hade vi inte gjort något, ja, vi
hade kunnat leva på det här tills vi blir
pensionärer, men sedan hade vår ladugård
tjänat ut. Man bygger inte för uppstallade djur
längre. Man måste tänka framåt, det blir
en modern och bra arbetsmiljö för oss. Vi har ju i
alla fall tjugo år kvar.
Har ni alltid kunnat leva på det
här?
- Absolut. Vi har varit
mjölkbönder hela livet.
Just det, bönder är egna
företagare. Något jag inte tänker så
mycket på egentligen. Tuffingar.
- Ja, det är mycket man ska kunna.
Men vi behöver ju inte ge oss iväg till affären
för att sälja våra produkter, det finns en
kooperation som sköter det.
Och datorer?
- Ja, absolut. Varje nyfödd kalv ska
registreras inom sju dagar. Bokföringen sköter vi
också via dator.
Annika går efter en fullmatad
pärm, lägger upp den på bordet.
- Och här; manualen till nya
stallarna. Men det ingår support, dygnet runt.
Vi ser på flygfoton över nya
och gamla gården, det vill säga gården
före 1969 och den efter.
Var är kvarnen? säger jag.
- Här. Utanför bild. Vi
tänkte mycket på det när vi planerade för
bygget. Var en modern ladugård skulle passa bäst.
Vid kvarnen, eller rättare bakom den, är också
mer sankt. Och bortom gamla ladugården, nej, det skulle
förändra hela gårdsbilden. Jag tror vi valde
rätt plats.
Enligt planerna ska här kaklas
nästa vecka. Undertecknad fryser av blotta tanken.
Fördelar för djuren?
De är inte uppbundna utan rör
sig fritt. Det är en himla skillnad, nu står de ju
stilla under hela vintern. På sommaren ska de också
kunna gå utomhus vid stallet - och kunna gå in
när de vill mjölkas. De sover på madrasser och
går på gummimattor, som är nyttigt för
klövar och ben.
Ritningarna ligger utvikta över
köksbordet och i mitt inre är jag redan
förflyttad till de nya stallarna. Precis som Annika. Hon
är i sina visioner.
När jag småspringer hemåt
med händerna för öronen vill jag inte byta plats
med någon av byggarna uppe i liften. Och jag önskar
också att de snart ska bli klara med taket. Allt blir
så mycket lättare då. g
TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL
