Jag är tillbaka hos Annika och Isac
i Trosnäs i deras nybyggda kostall.
I min förra artikel levererades
taket, bygget var försenat och det var snudd på
värsta tänkbara väder för just takresning.
Det var strax efter nyår och trots halv snöstorm kom
bjälkarna på plats och bygget kunde därefter
fortsätta.
I början av mars kunde de första
fyrtio mjölkkorna flytta in. Några av djuren visade
sig vara lättare att lära nymodigheterna med
mjölkrobot medan andra var ovilligare och ibland riktigt
envisa.
Idag, mitt i oktober, står vi
på ett ljust klinkergolv och ser på djuren.
- Det största problemet var att
få dem att gå in i själva
mjölkbåset, säger
Annika. Väl inne verkade
problemet inte så stort, för när det stod klart
för dem att det var mjölkning som gällde
lät de sig ganska villigt mjölkas.
Isac och Annika Danielsson, Trosnäs
Mjölk.
Därefter hämtade man hem det
tjugotal kor som varit bortlånade för att kalva i
lugn och ro. Så gott som alla dessa hade bott i moderna
stall under bortavistelsen så de var redan vana vid
mjölkrobotar och andra moderniteter vid hemkomsten.
Ett tiotal kor åt gången
tillfördes sedan besättningen som idag ligger
på omkring 120 kor. Inte riktigt alla producerar
ännu mjölk - några går vid sidan av
för att lära upp sig, och i gamla ladugården
finns fler på tillväxt.
- Var det bara mjölkroboten som var
otäck i början?
- Gödselrakan som rakar
gångarna rena var ovant för korna. De förstod
inte att de kunde gå över den utan lät sig
motas ned i änden på stallet, men idag, nu kliver de
bara över rakan. De bryr sig inte längre.
Rakan löper just förbi i sin bana
och gör gummigången helt ren på gödsel.
Kon kliver över till den rena sidan som för att visa
vilket hon föredrar.
- Syrran, du ligger åt fel
håll!
- En vill väl hänga med lite
också...
I juni var marken kring bygget
iordningställd och korna kunde börja ströva
omkring utomhus också.
Nu är sommaren förbi och
dörrarna stängda till grönbetet. Stallet är
skönt tempererat. I bakgrunden hörs
mjölkrobotens rytmiska pumpande. Järngrindar
slår när djuren rör sig i lösdriften.
- De var gummerade först, säger Annika, men
det försvann ganska fort. Ganska slamrigt blir det.
Vi blir stående vid
mjölkroboten. Kon låter sig villigt mjölkas med
mulen i foderbingen. Roboten pumpar på.
Kon slutar tugga, maten är slut.
Mjölkens kilovikt slutar på 11,3 då spenarna
släpps, en i taget, och slangarna matas tillbaka.
Nära, nära, men utan att snudda golvet. De spolas
rena och hängs automatiskt upp. Spenarna duschas och kon
släpps att gå.
Nästa ko står på kö
men motas åt sidan av en syster som tycks ha mer
bråttom. Inget att bråka om.
Ååååå,
så sköööönt!
Mjölk-ko i mjölk-kö.
Ett diagram dyker upp på
dataskärmen.
- Här ser du kons aktivitet, säger Annika.
Det var precis tre veckor sedan hon var orolig förra
gången. Ett gott tecken. De blöder också i
slutet av brunsten vilket är ett fysiskt bevis
också. Men så här långt har vi koll med
hjälp av datorn.
Annika backar några steg så att
hon får upp samtliga brunstmarkerade kor på
skärmen igen.
- De här tre måste insemineras
innan dagen är slut.
- Oj då, men hur ordnar ni det?
- Jag inseminerar själv. Sperma
finns i tunnan där. I flytande kväve.
Tunnan står i stallgången.
- Vad gäller den här kon, Annika ser på skärmen, det är en felrapport. Hon är inte
brunstig utan kom hit för några dagar sedan. Det
är därför hon är orolig. Man får
kombinera datainformation med det man ser eller vet.
Statistik är så här tidigt
svår att få ur Annikas och Isacs dator, men man vet
att varje ko i genomsnitt mjölkar omkring 30 liter om
dygnet och att den mjölkar 2,7 gånger om dygnet.
Varje individ har en blå dosa under
hakan. Den lämnar information om kon. Den indikerar en
viss giv mat om dagen. Den vet hur mycket kon väger och
hur mycket hon mjölkar. Men den innehåller mer
information.
- Den håller reda på när
kon är brunstig, då det är dags att inseminera,
säger Annika.
- Hur sjutton kan datorn avgöra det? fågar jag.
Vi går till hjärtat av
verksamheten, det lilla rummet som likt styrhytten på ett
skepp bjuder utmärkt sikt. Härifrån
håller man koll på djuren, både visuellt och
icke. Annika klickar sig in på datorn. Till en ko som
är stjärnmarkerad, och söker vidare om denna.
Med tanke på annalkande sommartidens
slut;
- Jag har hört att kor inte klarar
omställningen till vintertid och vice versa. Hur fungerar
det här, ni har väl ljust i stallet dygnet runt?
- Vi har ljust, men lite mer dämpat
på natten. Jag tror inte kor är dagindivider
så som vi som måste sova just på natten.
Däremot är de ganska rutinberoende.
- Så här får varje ko en
personlig rutin?
- Det kan vara så ja.
Mjölkningarna ser vi är spridda över dygnet och
titta själv, en del ligger och sover nu på
förmiddagen.
På anslagstavlan finns en daglig att
göra-lista och ett par tre noteringar. Noteringarna
gäller korna som individer inser jag, fast de benämns
med nummer. Jag passar på att fråga Isac.
- Har alla kor namn, eller kallar ni dem
vid nummer?
- Varje ko har ett namn. Men oftast blir
det enklast ändå att nämna dem vid nummer. Nu
har vi förresten fått fler kor med samma nummer.
- Hur gör ni då? Kan de ha samma
färg också?
- Jadå. Vi lägger till en
siffra i början på numret, ja, de har
förstås olika besättningsnummer men de
siffrorna är så små.
Isac går för att sköta
sitt, Annika kommer och avlöser.
- Känner du igen alla era kor?
- Njae, hundra av hundratjugo kanske.
Jag tänkte väl det.
Någonstans går väl gränsen. Känna
eller känna igen, tänker jag tyst.
- Jag vet att det är till exempel en
svartbrokig med mycket svart, men det kan vara den, den eller
den. Så är det med de kor som är snälla
och inte utmärker sig. De som vi får lägga ned
lite extra tid på känner man ju väl igen.
Vi står vid sidan av
mjölkmaskinen. Annika pekar.
- Här är restaurangen. Här
doseras maten till kon. Ibland händer det att de
försöker äta mer än de får men
då serveras ingen mat. De får gå igen.
Jag nickar och tar in.
- Likaså mjölkningen. Datorn
känner av om kon nyss har mjölkats, eller
mjölkats klart. Då kommer den inte in igen utan
får välja restaurangen istället.
- Och där står en ko och
njuter...
- Ja, de aktiverar borsten med sig
själv. Ingen ko, ingen borstning.
Vi rör oss vidare mot foderbordet.
- Här är fri tillgång
på foder. Ensilagevagnen fyller matbordet varannan timme.
Där hade vi ett problem i starten när vi skulle fylla
vagnen. Den slog aldrig ifrån när den blev full utan
fylldes tills det rann över och ut på golvet. Den
här tekniken klarar vi aldrig, tänkte vi då.
Men, det mesta löser sig. Den slog ifrån till slut.
Trots robotar och moderniteter saknas inte
själ och värme i stallet. Kornas idisslande bidrar
givetvis, men också bönderna själva. Blir det
någon stund över erbjuder Annika gärna korna
lite kel. g
TEXT & FOTO: ANITA TINGSKULL
