Glädjekören när bilen packas och beskedet kommer - familjen ska fara
till SANDVIKEN! Vi skuttar omedelbart in i bilen.
”Vi ska till Sandviken, vi ska till Sandviken, vi ska till mormor och
morfar…..!” ekar unisont i baksätet under hela resan.
Ä-n-t-l-i-g-e-n ser vi det skymta! Det gula huset med svarttjärat
papptak och två skorstenar. En silhuett på alvaret och längre bort åt
höger - den stora kvarnen med sina vingar.
Ner från landsvägen och ut på alvaret!
”Försiktigt!!”
Rallykörning på den knaggliga vägen mot morfars stora grind.
Vi barn som tjuter av glädje och pappa som gasar lika entusiastiskt
somvi skriker. Mamma som försöker dämpa farten, men här finns
bara öron för brorsans och mina glädjerop och därför giras det
istället extra mycket i kurvorna.
Morfar öppnar grinden och Saaben fräser in. Fram till huset och
– tvärstopp – vid en av alla blommande syrenbuskar. Mamma grälar
på pappa och vi barn kastar oss ut, uppfyllda av glädje.
Rop och skrän.
Uppför kökstrappan, den branta i sten. Slamret då kvistdörren slår igen
flera gånger. Ljuset och de fräscha dofterna i farstun. Vidare fram till fönstret, som vetter mot sundet, och upp på tå över köksbänken för att titta ned på BADSTRANDEN! Hur ser vattnet ut? Är det bleke eller vågor och i så fall hur höga?
Ut igen samma väg. Kvistdörren slamrar till och mamma som försöker dämpa oss. Nerför stentrappan, runt huset och fram till kalkstensmuren, som morfar lagt vid
kanten till den branta steniga delen, och som är full av malört. Dofta, dofta titta, titta och längta, längta till det stora målet – STRANDEN.
Runt husets andra sida och tillbaka till baksidan, där syrenbersåerna växer i den karga kalkstensgrunden. Titta om vi – precis som mamma gjorde när hon var liten – kan hitta en blomma med enbart tre kronblad istället för fyra.
Klättrar på stenbordet ”Var försiktiga det har morfar huggit.”
Genom tomten och upp med den stora grinden igen. Ut på alvaret där hästar - och senare får - går och betar. Barn bland stenar och blommor, uppfyllda av frihet och starka
dofter!
Nyplockade blommor till mamma. En liten bukett, små gula kärringtänder, sätts i en vas på köksbordet – eller i köksfönstret mot sjön.
Bort till vattenpumpen, som vanligt för tung för att någon av oss ska lyckas få upp något vatten, men älskad, älskad, älskad….
Brorsan, som naturligtvis måste in i ett av det mest förbjudna, vedboden, där den farliga yxan finns och morfars stenhuggarverktyg . Jag som kikar…..
Vid väggen morfars breda stege. Uppställd mot vedbodens baksida eller mot garaget. Spännande, otillåten och alldeles för nära för att vi ska kunna motstå den.
Mamma och vi barn som äntligen, äntligen går ner till stranden varje förmiddag för att bada. Tassar bland stenarna och aktar oss för vassa kanter och stickande växter, innan vi slår läger och pumpar upp madrasserna. Mamma som solar med ena ögat öppet medan vi rusar ut i vattnet.
Först de hala stenarna i början av sjökanten och sedan den vita räfflade sanden under fötterna och sandflundrorna, som ilsket sprattlar iväg när vi råkar kliva på dem. Kristallklart vatten då vi tittar ner och iskallt mot våra kroppar.
”Ett, två, tre ” - och så till sist - ”på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det på det sjätte SMÄLLER DET!” Stänka på den som inte doppat sig. Skrik och skrän och - ”Hyssch tysta er!”
Iskylan som slår emot våra huvuden vid första dyket, men som sedan försvinner helt. Vi kastar stenar till varandra som vi dyker efter, och simmar
mellan varandras ben ut på allt djupare vatten. Under vattnet så mycket som möjligt, mycket roligare än över! Bygger sandslott, samlar stenar och fångar småfisk, som alltid dör när vi försöker få dem att bo i en balja. En sista badstund, sen upp och av med badkläderna igen.
Iklädda badrockar rusar vi uppför stenberget – där Sandvikens källa fanns när mamma var liten och innan denna lades igen – sedan uppför morfars stentomt och in innanför murarna uppe vid huset. Vem kom först?! Mamma hänger upp våra badkläder och våta handdukar på tvättlinan. Vi klär på oss och vilar ut i tältet som står uppsatt på baksidan av tomten. Målarböcker, serietidningar eller bara stilla lekar i en egen fantasivärld.
På eftermiddagen klättrar vi ibland längs stranden fram till fortet från andra världskriget och en liten bit till, ut på Nabben om någon vuxen följer med. Tärnorna som anfaller när de har ungar och en skadad fågel, som är död nästa dag.
Morfar, som iförd sin skinnmössa, sätter sig på mopeden med unikabox och väskan med stenhuggarverktyg, för att åka ut och jobba. Varje morgon hinner han berätta för oss vid köksbordet. Storögda och andäktigt lyssnar vi på hans berättelser om ”förr i tiden”. Om fattigdom och elände. Människor som bodde tillsammans med djuren och eldade med komockor, för att inte frysa ihjäl. Om hur det var att vara liten och gråta av hunger när man skulle sova. Om tanter som tog sin stickning och promenerade stickandes ända ner till Borgholm och tillbaka igen SAMMA DAG!
Om när han var bonddräng strax före och under första världskriget. Tomtbiten på alvaret där han kunde bygga sitt hus. Om arbetsvillkoren i stenindustrin. Fast den förstår vi inget av.
Morfar avslutar alltid med hur bra det är idag, att föräldrar nu för tiden är snälla mot sina barn och det håller vi med om!
Gunilla
