Stenbrytning förr
________________________________
“Det går inte att bete sig hur
som helst med stenen - man måste ha respekt för den,
annars spricker den!”
Längs stenens naturliga sprickor slogs
en rad av små tunna träkilar. Kilarna var av
ekträ som man låtit ligga och torka i solen.
Därefter slog man på vatten. Träkilarna
svällde och stenflisan blev fri. På så vis
kunde man få loss ganska stora och fina flisor ur berget.
En stenarbetares verktyg var, liksom under
medeltiden, träklubba, kilar, spett och järn. Klubban
gjord av oxel, torkad under sju år för att få
träet tillräckligt tätt och hårt. Ibland
kunde klubban kläs med läder för att dämpa
slagen.
När man ville klyva grövre,
tjockbankade stenflisor stjälpte man över upphettat
ister och slog på kallt vatten efteråt för att
spränga loss blocket. Stenen vinschades upp med talja och
block. Därefter transporterades den på enkel
träkälke efter häst. Med klubba och mejsel
bearbetade man sedan flisan vidare.
Allt arbete skedde för hand till en
bit in på 1900talet
Den första moderniteten man fick var
en kran till att vinscha upp stenblock ur brottet. Dynamiten
blev ett värdefullt hjälpmedel när den kom.
Första lastbilen kom 1933 och dragdjuren, som ofta farit
illa av för tunga lass, kunde ersättas för
transport av stenblock.
Källa: “Stenindustrin i Sandvik
-Persnäs, en historisk översikt”
©1989 Ragnhild Oxhagen och Kiki Lundh