Dagbrott
________________________________
Redan Linné studerade dagbrotten
på Ölands alvarsmarker. Det var den röda stenen
“varav hela alvaret består” som han skrev i
sin reseskildring. Den som låg i dagen och i horisontella
skivor ner till sex kvarters djup, och vars övre skikt var
både lösare, tunnare och bräckligare.
Linné iakttog att man bröt stenen till ett
“ordinärt” djup, lämnade brottet och gick
till nästa. Att man så långt ögonen
nådde såg stenrössjor av flisor, där
ingen människa kunde gå, ännu mindre
något växa.
Bönderna bröt stenen till
golvsten, med klubba och kil, som sedan passades till fykantig
sten på 18 x 18 tum, och därefter togs till
skurkvarnen för att slipas.
Hovrättsrådet Linnerhjelm reste
på Öland år 1804 och lär ha sagt om
landskapet “...hiskelig i sitt utseende och ogagnelig
för kreaturen. Här är ej annat än
stenbrott. Hela rymden är som en flisa...”
Och det blev inte bättre med tiden
för 1819 skedde en ägofördelning av utmarker i
socknen, då stenarbetaren kunde få en bit berg som
sitt eget. Många kom då att bryta sin egen sten och
ägnade all sin fritid åt det. Spår av det kan
man se på alvaret runt byarna i Persnäs. Mellan
högar av skrotsten som blev kvar leder smala stigar kors
och tvärs mellan de gamla dagbrotten.
(Kunskap hämtad ur skriften
“Stenindustrin i Sandvik -Persnäs, en historisk
översikt” ©1989 Ragnhild Oxhagen och Kiki
Lundh)
Dagbrotten har gett landskapet en mycket
speciell karaktär och är en del av den kultur som
präglat livet i socknen. Du hittar gamla dagbrott till
exempel mellan Persnäs by och Lundeby.
